Att dela sin oro med någon är en hjälpsam strategi för att få lite ordning på den. Av flera skäl faktiskt. Dels, när vi tänker på oroande, negativa saker har vi aktivitet igång i Amygdala, det område som brukar kallas för hjärnans känslocentrum.

Genom att sätta ord på de spretiga, oroliga tankarna som stökar runt i huvudet aktiveras också våra frontallober där vi bland annat har tillgång till problemlösning, logiskt tänkande och förmåga till att sortera information. Det skapar en ökad känsla av överblick och kontroll över virrvarret.

Dels, att dela sin oro med någon skapar möjlighet till bekräftelse (jag fattar att det känns så), tröst (det låter verkligen jobbigt för dig) och stöd (kan jag göra något?). Det sänker stressresponser och upplevelsen av att vara ensam. Det är riktigt vilsamt för våra kroppar och själar.

Om man ägnar sig åt allmänt oroande väldigt ofta, kan man ha hjälp av att avgränsa oron. Det kan man göra genom att medvetet planera in en orosstund någon gång under dagen. På så sätt kan man lättare hänvisa till den tiden när oroliga tankar dyker upp.

”Men det här ska jag ju inte tänka på nu under lunchen, det får jag ge mig in i kl 18.30 ikväll istället.”  

Återigen är det en träningsfråga och inte helt enkelt, eftersom tankarna lever sitt eget liv inne i våra huvuden. Men många har hjälp av att skapa en specifik orostid och att hänvisa sig själv till den ger en upplevelse av kontroll. (Jag kommer få tänka på detta viktiga och kommer inte tappa bort det, det är bara inte nu utan senare.) I och med kontrollkänslan kan man släppa oron just nu.

Det här är en färdighet som går att träna upp om man lätt fastnar i oro och ältande. Att sortera problemen i påverkbart och ej påverkbart kan hjälpa oss att lättare släppa det vi inte kan göra något åt.

Exempel: Jag kan inte påverka det politiska läget i världen just nu. Men jag kan påverka i det lilla genom att engagera mig i någon organisation som hjälper till i krigsdrabbade områden (det känns ofta bra för oss att göra något konkret i oroliga tider).

Eller, jag kan påverka hur mycket oron ska få ta plats genom att begränsa hur mycket/hur ofta jag läser om eländet i medierna under en dag (t ex stänga av notiser eftermiddagstid). Jag kan påverka mitt mående här och nu genom att umgås med vänner jag tycker om, se en film med en unge osv.

Att ställa sig den frågan under motgångar och kriser, inte bara en gång utan ganska ofta, är mer effektivt än man kanske kan tro. Det blir som en slags blick på hur vi beter oss i svåra lägen, och kan hjälpa oss bort från passivitet (så här jobbigt är det nu) till att aktivt göra sånt som kan bryta det som är tungt. Att ligga kvar i sängen och fortsätta tänka på det jag är rädd eller arg över, hjälper det mig nu eller leder det till att jag mår sämre?

Ibland kan vi behöva tid att tänka klart, älta några varv, vända och vrida på problem och så småningom känna sig klar med sina reflektioner. Men många gånger är det ett fruktlöst ältande vi ägnar oss åt. Att ligga kvar i sängen i tre timmar och tänka leder inte till något förutom ännu mer ångest, ilska eller bitterhet. Om man lyckas ställa sig den här frågan i sådana lägen kan man lite lättare stoppa sig själv, resa sig och göra något annat av sin tid.